stockholmskartan

 

DSC_0604

Stockholm är förbannat smidig och jag rör mej i underjorden med hög hastighet. Jag ploppar upp längst den sträckade linjen på kartan, röda, gröna, blå linjer. Ploppar upp ur marken och kommer till en ny plats som inte har en relation till den förra, i alla fall inte en geografisk relation i mitt huvud. Jag har inte sett vägen mellan dom, vet inte hur snabbt jag färdats, hur långt bort jag är.

Jag följer skyltarna på perrongen till närmsta torg eller centrum. Ibland är dom utomhus, ibland inomhus, ibland tysta, ibland högljudda, ibland känns det helt skumt att stå med en inspelningsgrej och ta upp ljud och ibland känns det mer naturligt. Stannar oftast i ca fem minuter. Eftersom tunnelbanan går var tionde och jag vill hinna med nästa.

Dom visuella intryck jag får av hållplatserna är inte nya. Jag tänker att om jag tagit upp kameran och fotat, eller om det jag spelade in en film hade skillnaden från plats till plats varit en annan. “Här finns bara lappar på arabiska”, “här finns bara shopping”, “här har alla kvinnor en barnvagn framför sej”, “här ser alla män ut som en riskkapitalist” , “det här var ett sunkigt torg”. Jag tänker på hur
en riktar en kamera, och att det är mycket svårare att rikta en diktafon. Jag kan liksom inte välja vad som ska komma med och inte. Har så lite material att jag knappast kan göra ett urval. Tänker mej utsnitt istället för urval. Slumpmässigt, det ända jag väljer är klockslaget. Resten väljer han som ritat tunnelbanesystemet, dom som byggt torget, dom som rör sej där, vädret, fåglarna, samtalen.

Kartan är inte objektiv, kartan påverkas av kartografens syn på världen och den i sin tur påverkar vår syn på världen när vi läser kartan. Den riktar sej mot en målgrupp, kanske turisten, kolonisatören, bilen, den som rör sej i innerstaden osv. Kartan är en förenkling och en idealisering på samma gång. Om kartan är ett urval är det extra viktigt för mej att tänka på min karta som ett utsnitt.

Arno Peters ritade en ny världskarta där alla länder återfick sina rätta proportioner. Den refuserades eftersom att den var för ful.

Till skillnad från många kartor har min stockholmskarta en tidsaxel, jag låter bilden av platserna påverkas av tillfällighet eller föränderlighet. Kartan av en plats blir egentligen bara kartan av platsen vid den givna tidpunkten, jag vet inte om det är mer eller mindre relevant än platsens form på kartan uppifrån.
Det blir en kontrast mellan den rationella metoden och det vaga resultatet. Upploppandet ur marken, den mekaniska rörelsen längst linjen, speakerrösten som berättar var jag hamnat, och sedan ljudspåren som små små miniporträtt av platserna som tillsammans efter varandra blir till ett flöde och en resa. Kartan i helhet blir inte formerna av platserna som pusselbitar, utan en slags vag rörelse över staden.

Tittar på linjenätskartan igen. Den ser ut som en stjärna eller asterisk, eller en insekt med kroppen tungt vilandes mot slussen, gamla stan, t-centralen, och benen spretande ut mot ytterområdena så att fötterna når allra längst ut till norsborg och akalla och hjulsta.
Om jag följer projektets koncept kommer jag spendera sju gånger mer tid på sergels torg än tillexempel i förorten där jag bor.

Annonser